Carpe Diem

Ibland blir allt så fel.
Trots att man har goda avsikter så misslyckas man totalt så det känns som ingenting någonsin ska bli bra igen.
Oftast löser det väll sig i efterhand, men just nu känns det sådär uppgivet & hopplöst som det känns ibland.
Skolarbetena har radat upp sig & ligger i högar, väntandes på att någon ska ta tag i dem.

Kärleken strular, eller,
det där är ju mitt fel.
För det är det ju alltid.
Känns det som.

Jag är inte helt olik Pär Lagerqvists Dvärgen.
Först berättar jag hur bra jag är på något, ingen kan vara bättre.
Sedan kommer jag på mina brister & tillägger dem i efterhand så att ingen ska lägga märke till dem.
Istället är det dem man lägger märke till först.

Gårdagens kalas för mamma & pappa var sådär mysigt som bara släktkalas kan vara.
Till det började pratas politik. Vissa uttalande får mig att vilja bli statsminister.
Inte bara för att jag hatar puckot som redan sitter där, utan för att jag tror att jag hade gjort nytta.
Nu ska jag inte "göra en Dvärg" & bortförklara varför jag sa att jag ville bli statsminister utan jag står fast.
Jag ska bli statsminister!
För då måste ju allt lösa sig.
Eller?