Carpe Diem

Inatt vaknade jag av att hela mitt rum lös upp av en blixt. Kort därefter följdes blixten av ett högt muller & därför kastade jag mig på telefonen & ringde Jacke.
Här följer ett utdrag från vårt telefonsamtal;

F: - Hej.... Jag är rädd.....
J: - (mumlar om hur trött han är) öhh... åskar det hos er nu?
F: - (håller telefonen mot det öppna fönstret) eh JA , lyssna!!!
J: - nawe... stackars dig, men det går över. Jag lovar du dör inte.
F: - Jag har stängt av allt som stod på stand by... Kan man inte dö då?
J: - Men gå ut i bilen & lägg dig.. där är man väll säker?
F:- Öh.... okey?

---

På torsdag åker jag till Berlin, äntligen.
Jag måste värkligen börja packa idag eftersom Jacke kommer till mig imorgon & med tanke på hur mycket vi ska mysa måste jag ha allt färdigt. Det här med att packa 5 minuter på morgonen har aldrig varit min grej....
På tal om Jacke, så måste jag säga att det här med att vara ifrån varandra kan vara något positivt.
Dock räcker en vecka, för när jag ska iväg i nästan tre veckor känner jag att vi kommer dö av saknad.

Nej nu ska jag vidare på lektjon & förhoppningsvis få mitt MVG i engelska.
Men man ska ju aldrig ropa hej.....
Ciao!