Carpe Diem

Ibland tror jag att jag har någon form av en psykisk sjukdom.
Någon som gör att man alltid måste vara megaglad eller megaledsen.

Jag är en oerhört känslig person. När jag tycker något är roligt eller trivs så gör jag verkligen det till 100 procent.
Likaväl när jag inte trivs eller oroar mig över något så blir jag fruktansvärt ledsen & gråter lätt.

Genom livet har jag dock varit mer utav en positiv människa, jämfört med nu.
De senaste veckorna har jag & min omgivning fått smaka på en riktigt deppig Frida.
Kanske beror det på att man är helt ny i en främmande stad, där man knappt känner någon?
Beror det på att det känns som att alla andra har mycket roligare & är mycket duktigare än mig?
Beror det på att jag har haft extrem otur med massor av saker?
Eller beror det helt enkelt på mig? Är det något jag gör fel?

Förmodligen behöver jag anstränga mig mer, men det är svårt att hitta orken att göra det när man aldrig känner sig tillräcklig.

Jag satt & tänkte på mina respektive Addes positiva & negativa egenskaper.
Att Adde hade många positiva egenskaper kom väl inte som en chock, men att jag inte kunde komma på något som han är riktigt dålig på skrämde mig. Det fick mig att tänka på alla mina fel & brister..
När någon då påpekar någon av mina brister, inte på ett elakt vis utan mer som en liten uppmaning, så brister det.
Jag vet inte om jag borde sålla bort fler uppfattningar som är negativa & tro på mig själv?
Som bekant är det ju lättare att tro på det negativa än det positiva....

nåja, jag ska jobba på Krischan på fredag.. under sittningen.
Förhoppningsvis träffar man lite nytt folk att mingla med.